Farväl Sverige!

Då har det blivit dags att flyga till Paris. Just nu är jag emellertid fortfarande hemma eftersom planet inte lyfter förrän klockan åtta. Här har resfebern satt klorna i hela familjen utom jag, och i huset råder fullständigt kaos. Väskor packas fulla för att sedan packas om, tvättmaskinen går på högvarv för att någon lyckats spilla ned sin tröja med tandkräm, och samtidigt bråkar tio mobilladdare om samma eluttag eftersom allas telefoner har slut på batterier.

Det säger sig självt att situationen är eldfängd.

Emellertid har jag lyckats undkomma detta helvete genom att smita ut till mitt rum. Min väska är strängt taget redan färdigpackad och därför kan jag också unna mig lite tid framför datorn.

Gissningsvis återkommer jag med mer detaljerad information om resan när jag kommit hem till Sverige igen om sisådär fem dagar.

Oordning i mer än ett avseende

<!– @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Min vana trogen tänker jag ta det lugnt ikväll. Imorgon är det som sagt arbete som gäller, vilket är ett helt legitimt skäl att just ta det lugnt. Lägg till det att min ondskefulla mamma tidigare denna afton tvingade mig att städa mitt rum, trots att det är sommarlov! Under sommarlovet borde faktiskt jag och andra ungdomar på egen hand kunna bestämma vad vi vill befatta oss med. Sommarlovet är ungdomens tid då glädje och gemenskap skall vara ledstjärnan för hur vi lever våra liv, där inte ens våra mammor eller pappor skall kunna ingripa.

Men eftersom det är sant att de vuxna åtminstone i de flesta fallen vet bäst så kanske man borde lyssna på dem… Ibland i alla fall, förutom när de fördömer alkoholkonsumtionen hos ungdomar.

Förresten har jag som ni kanske märker låtit bloggen genomgå en skönhetsoperation. Det var på tiden; den förra layouten hade ju präglat bloggen ända sedan dess födelse. En annan sak som jag stundtals upplever störande är att jag hela tiden växlar mellan olika textstilar i mina inlägg. Men det orkar jag inte göra någonting åt, och visar ånyo upp min likgiltighet genom att använda fonten Trebuchet MS.

Bloggens hittills tråkigaste inlägg.

<!– @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Jag har länge haft svårt för ljudböcker av det enkla skälet att de för en berättelse framåt tillräckligt långsamt för att tankarna skall flyga iväg till annat. När man kommer på sig själv koncentrerad på annat än att lyssna till berättelsen tvingas man spola tillbaka vilket är såväl omständligt som förargligt.

Nuförtiden när jag läser en bok sker detta med sådan fart att tankarna hela tiden är fästa vid berättelsen. Om jag inte misstar mig jobbar hjärnan betydligt bättre vid läshastigheter över 400 ord i minuten, vilket kan ställas i förhållande till den genomsnittliga läshastigheten med omkring 250 ord i minuten . Jag skulle gissa att jag själv läser något mer än 400 ord i minuten.

Nåväl. Igår laddade jag ned två ljudböcker som jag till min förvåning verkligen gillar att lyssna på. Dessa är Jan Guillous ”Fienden inom oss” och Fjodor Dostojevskijs ”Spelaren”. Jan Guillous böcker är jag naturligtvis bekant med sedan tidigare, men vad beträffar Dostojevskij vet jag inte mycket mer än att han betraktas som en av de största författarna genom litteraturens historia, samt att hans världsberömda verk ”Brott och straff” tydligen ger ordet ”tegelsten” en ny dimension.

Således lär jag i sällskap med min mp3-spelare tillbringa åtskilliga timmar i hammocken denna sommar.

Imorgon blir det att stiga upp vid halv sju för att åka in till jobbet där jag befattar mig med världens förmodligen tråkigaste arbetsuppgifter, vilket innefattar sådant som att skriva in olika företag i kundregistret.

Men hur som helst skall man inte klaga! Ett jobb är ett jobb och en inkomst är en inkomst – det skall man inte glömma bort.

Vi ses!

Stockholm i mitt hjärta för all del, men allsång? Nja…

<!– @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Efter att ha jobbat stenhårt de senaste två dagarna har jag gjort mig förtjänt av en dags ledighet. Imorgon skall jag sova till halv tio, vilket kanske kan tyckas ganska tidigt ur en tonårings synvinkel. Men för en annan blir det en ordentlig sovmorgon eftersom jag nuförtiden, på grund av jobbet, är så illa tvungen att stiga upp vid halv sju-tiden varje morgon!

Och efter morgondagen återstår enbart torsdag och fredag innan denna arbetsvecka når sitt slut. I helgen bär det sedan av till Paris med familjen, och det skall naturligtvis bli ett sant nöje att se vad denna storstad har att bjuda på. Om jag inte misstar mig har Paris ett mycket gott rykte om sig som en av världens mest ansedda gourmetstäder, vilket ju passar mig alldeles utmärkt.

Att det var allsångspremiär tidigare denna afton missade nog ingen; massmedia har jagat upp sig som galningar inför detta. Men själv missade jag däremot själva sändningen, vilket visserligen var tråkigt men knappast mer än så. Till skillnad från hundratusentals andra svenskar som bokstavligt talat sitter klistrade framför TV:n när Anders Lundin dyker upp i rutan på tisdagar, är jag öppen för andra aktiviteter. Det var synd att missa the one and only premier, dock.

Otippat.

Otippat var att jag denna kväll tog familjens hemmabio till användning för att se en film, samt att jag nu skriver mitt andra inlägg i bloggen för idag.

Jag såg 28 Days Later, som utgår ifrån ett tema som jag tror att de allra flesta känner igen sedan tidigare: ett virus sprider sig och förvandlar majoriteten av människor till zombieliknande varelser som i sin tur livnär sig på fåtalet friska människor. Det är precis lika spännande och löjligt som det låter! Filmen för tankarna till en bok som jag läste förra sommaren, nämligen Pestens Tid av Stephen King, vilken man för övrigt måste ha läst!

På tal om böcker: Just nu läser jag 1984 av George Orwell. En tänkvärd berättelse som känns högaktuell i och med den omstridda FRA-lagen. I boken beskrivs till och med så kallade telescreens, vars uppgift är att hålla medborgarna under ständig bevakning. Det är svårt att inte dra paralleller till FRA-lagen. Jag återkommer kanske senare med en kortare bokrecension.

Vet ni förresten vad bokrecensioner får mig att tänka på? Jo, skolan så klart! Det är verkligen obeskrivligt skönt att ha sommarlov, låt vara att jag måste jobba de två närmsta veckorna; jag har nämligen sommarjobb! Till skillnad från tusentals andra ungdomar fick jag mitt jobb av en ren slump och utan minsta ansträngning. Snacka om tur!

Vi ses och hörs!

Hemma efter en oväntat trevlig midsommar.

I brist på annat tillbringades gårdagens midsommarafton på landet. Jag håller med om att det har en dålig klang, men det var faktiskt inte alls så tråkigt som jag befarade. I själva verket var det en riktigt bra dag som i sedvanlig ordning firades med mängder av sill och potatis.

Och mot kvällen satt jag bänkad framför TV:n när Kroatien mötte Turkiet i vad som visade sig bli EM:s hittills mest spännande match. När turkarna i sista minuten lyckades kvittera slog hjärtat dubbelslag, och när de senare vann straffläggningen blev jag alldeles till mig. Gårdagens match var helt enkelt fotboll i dess rätta form.

Idag har inget särskilt hänt, med undantag av min bussresa hem från landet. Det dröjde en hel timme innan jag kom fram till Åkersberga, men tiden fördrevs med min mobil och resan blev relativt smärtfri.

Och sedan dess har jag suttit klistrad framför datorn. Snart är klockan halv sju och det är god tid att laga någon form av middag. Eller ”laga” kanske är fel ord, med tanke på att kvällens middag endast fordrar en ugn. Jag har nämligen en iordninggjord, nedfryst pizza i frysen.

See ya!

Bittert.

Till allas vår förvåning förlorade Sverige kvällens match mot Ryssland, vilket betyder att Europeiska Mästerskapen (EM) är slut för vår del. Säga vad man vill om Ryssland, men klart är att de spelade bättre än vi denna afton. Redan från start märktes det att Sverige låg ett steg bakom ryssarna, vilket ju inte gärna kunde sluta med annat än förlust.

Nåväl. Eftersom sommaren är här vore det onödigt att grotta ner sig i bitterhet när man istället kan njuta av allt gott som livet har att bjuda på särdeles under denna årstid. Imorgon är det ju trots allt midsommar och jag jobbar bara halva dan! Vad kvällen sedan har i beredskap åt mig återstår att se.

Imorgon kommer riksdagen att ta ställning till FRA-lagen som ska ge svenska myndigheter rätt att avlyssna internet- och telefontrafiken. Man kan bara hoppas att åtminstone fyra av de 349 riksdagsledamöterna som krävs för att stoppa detta vansinne tar sitt förnuft till fånga och röstar nej. Annars flyttas Sverige ännu ett steg närmare det vida fruktade storebrorssamhället.

Som ni märker motsätter jag mig FRA-lagen, men till en början var jag faktiskt positivt inställd till den. Av allt att döma berodde det på att jag trodde att jag inte hade något som helst att dölja. Detta var en felaktig, närmast naiv inställning, som dessvärre tycks prägla ja-sidan i debatten om FRA-lagen.

Vid närmare eftertanke har varje individ något att dölja. Det finns nämligen saker som du kanske inte känner att du behöver dölja idag, men som du kanske kommer vilja, eller rent av bör, hålla för dig själv i framtiden. Jag övervägde själv länge att ansluta mig till Palestinagrupperna då jag anser att Israels ockupation (ja, du hörde rätt!) av Palestina är rent ut sagt för jävlig. Nu blev jag i och för sig aldrig medlem – huvudsakligen på grund av brist på tid och ork – men låt oss anta att jag blev det i alla fall.

Ett medlemskap i Palestinagrupperna är kanske något man väljer att avslöja för familj och vänner, men knappast något man skyltar med framför en arbetsgivare. Av det enkla skälet att Israel-Palestinakonflikten är just en konflikt, florerar mycket starka åsikter runt den, vilket kan betyda problem ute i arbetslivet. Ponera att jag som medlem i Palestinagrupperna söker jobb hos en arbetsgivare som är israel, och bedöm sedan mina chanser att få jobbet om denne arbetsgivare känner till min bakgrund. Det säger sig självt att mina chanser är minimala.

Om morgondagen blir en bra eller dålig dag beror på utgången av FRA-voteringen. Till dess är det bara att hålla tummarna!

På återseende!

Sommarlov och nyss hemkommen från London.

Idag var det skolavslutning. I sedvanlig ordning firades detta med kaffe och tårta hos pappa. Stämningen i skolan var på topp, dock en smula spänd, då betygen från pre-IB slutligen delades ut. Själv är jag faktiskt ganska nöjd med vad jag presterat under året.

Mellan söndag och onsdag denna vecka var jag i sällskap med min klass på besök till London. Det var helt underbart med undantag för det sjukt sunkiga vandrarhemmet där jag och fem av mina klasskamrater tvingades dela ett rum som var ungefär lika stort som mitt eget här hemma. Men med alla sina gäster – åtskilliga ungdomar från alla världens hörn och kanter – måste man nog ändå säga att vandrarhemmet hade sin charm. Stället var verkligen något utöver det vanliga, och det är ju just sånt som man kommer att minnas när man blir gammal och grå.

Londonresan var nästan lika utmattande som spännande. Jag vet inte riktigt hur långt jag gick under dessa dagar, men värken i fötterna tyder på ett antal mil. Beklämmande nog valde jag att till resan använda ett par skor som egentligen är någon enstaka storlek för stora för mig, vilket jag kom att ångra ganska omgående då fötterna började kännas som spaghetti. Som tur var höll jag mig på benen, mycket tack vare kaffepauserna på Starbucks Coffee skulle jag gissa.

Det är värt att poängtera att resan till London i grund och botten genomfördes i studiesyfte. Det var en utmärkt möjlighet för oss elever att förkovra oss, vilket lärarna upprepade vid otaliga tillfällen. Åtskilliga krigsmuséer som Imperial War Museum och Cabinet War Museum besöktes, liksom konstmuséet Tate Modern och mytomspunna Globe Theatre. Det var ingen sevärdhet som inte lyckades imponera, men allra häftigast var nog ändå Cabinet War Museum. Varför? Tja, om du nån gång har vägarna förbi London så åk dit; du kommer att förstå precis varför!