Ojdå. Här satt jag och njöt av vår nya internetuppkoppling när det plötsligt slog mig att det faktiskt är söndag idag. Sist lovade jag som sagt att blogga på såväl söndagar som onsdagar, och det löftet ämnar jag följa. Men då gäller det också att hitta något vettigt att skriva om. Hmm… (kollar DN, Metro, osv.)
Jo, just det. Nästa vecka är det fem år sedan den så omhuldade utrikespolitikern Anna Lindh mördades på NK i Stockholm. Den dagen har etsat sig fast i mitt minne, och även om jag på den tiden inte kunde skilja på rött och blått när det gällde politik, så hade Anna Lindh en lyskraft som kunde förvandla politiska frågor till någonting intressant, till och med för den sjätteklassare som jag var då.
Den 11 september 2003 var jag i skolan. I taket ovanför trappuppgången hade man monterat en TV, ur vilken SVT:s extra nyhetssändningar strömmade under dagen. Media hävdade då att Anna Lindhs tillstånd var stabilt för stunden och att hon troligen skulle överleva. Men så var icke fallet. Senare under natten avled hon av sina skador, och det var med tårar i ögonen som lärarna meddelade detta för oss elever dagen därpå.
När jag besökte Tromsø året innan passerade jag faktiskt Anna Lindh på flygplatsen. Då såg hon så levande ut, och nu är hon borta. Märkligt tanke.
